Det är inte första gången jag har blogg

ÄR INTE NY MED ATT HA BLOGG

...Skulle nog mer säga att det är mycket möjligt att det är minst 50:e bloggen nu?
Jag överdriver säkert inte ens, för mig spelar det ingen roll, det är ändå bara jag som skriver och läser.
Det är ju jag själv som kommer först på att uttrycka mig någonstans. Det är mitt liv.

Jag har egentligen en annan blogg, en som jag betalar för en gång per år, men just nu ville jag bara skärma av mig allt och starta på nytt igen − för det är så, allting är på kapitel ett igen.
Stället jag kallat mitt hem i tre hela år, kommer inte vara mitt hem så mycket längre till.
Min sambo vill inte vara sambo mer, han vill skaffa eget ställe, utan mig.
Det blir en utmaning för oss båda då ingen av oss har bott ensamt förut, men det
hindrar ju inte från att ses såklart. Ses helger, eller efter arbetet. Kärleken mellan oss
står dock kvar som ett stort frågetecken. Jag älskar honom lika mycket som alltid.
Men nu känner vi att relationen behöver läggas på hyllan lite, vi vet inte var vi står.
Jag själv hoppas på att vi, tillsammans kan bli starkare igen, han och jag mot världen.
Men så som det känns nu..så har allting bara varit en enda stor, rörig gröt. Allt det här med
från att jag fick det där djupa svarta hålet från att mamma dog, som jag velat slita loss från kroppen.
Den bara är där, som en parasit, en livssugare som drar energi ifrån mig och ork.

Jag har − och går igenom jobbiga saker som jag inte trodde jag behövde få uppleva
på raken efter varandra. Jag gick på vuxenutbildning för att läsa upp
mina betyg i Sv, matte och Eng, men jag stannade av och kunde inte fortsätta då mamma gick bort.
Ingenting ville fungera. Jag försökte läsa, göra små steg i skolan trots min sorg, men det gick bara inte. När jag läste på tavlan blev texten mer oläslig, tavlan blev ljusare och ljusare tills jag blev bländad och texten i boken började röra på sig och se ut som vågor. Jag fick tårar utan förvarning mitt i klassrummet, jag hyperventilerade och ville kräkas. En jätte snäll lärare tog hand om mig och vi delade på samma verklighet, att ha förlorat en som var den närmsta. Hon sa till mig "jag fick säga farväl och berätta hur mycket jag älskade personen, men det fick du aldrig göra..jag kan inte tänka mig hur det känns för dig som aldrig fick ut dem orden till din mamma vid sista andetaget.."
och hon hade rätt, då hade jag varit 'beredd' på att det skulle ske, men hade jag vetat i förväg, hade jag aldrig lämnat henne ensam, hade varit med henne till allra sista dagen, och berättat för henne hur mycket jag älskar henne och är min enda mamma i hela världen..! Jag fick aldrig..det sagt.
Det var för sent för det. Kunde bara säga det efter att hon gick bort, men då är allting obesvarat, inget "jag vet att du hörde mig" för det vet man ju inte, även om jag tror på att det finns liv efter döden.
Jag vet att döden inte är slutet, det är bara en ny början, men..det gör så förbannat ont att jag inte var där och kunde hålla hennes hand.

Fyra månader efter mammas bortgång, så drog jag mig i kragen och började söka, söka, söka
efter ett jobb. Få en spinn på rutinlivet igen. Jag fick mitt första riktiga jobb (mitt första; jag var 17 år och fick ett ungdomsjobb på min pappas jobb*) och jag var så stolt över mig själv. Nu var jag på väg någonstans i livet igen. Vad kunde vara bättre än att ha ett jobb, en mysig sambo, katt och ett glatt humör emellan? Inget var bättre än det! Jag var så stolt och glad. Jag gick på utbildningen, övade in mig i vad som skulle göras på det arbetet. Jag hade samtidigt kul och kunde vara social, jag fick några nya vänner (och en som jag är jätte nära kompis med fortfarande) jag trivdes bra. Vad kunde gå snett med det här? Det var ett kundtjänstarbete hos Tele2, vilket krävdes att man ー precis som på vilken arbetsplats som helst, skötte sig. I början var rutinen tuff och väldigt strikt, speciellt på rasterna då man inte hade någon klocka eller mobil på sig och behövde fråga andra "vet du vad klockan är?" för att man inte skulle komma in för sent efter rasten. Var du 3 min, eller ens en minut sen, fick du direkt en 'kommer för sent' stämpel på sig. Dem var strikta, och det är ju bara något bra om man frågar mig, men det hade sina.. nackdelar också. Särskilt när man mådde dåligt i magen och behövde springa iväg, så fick man bara göra det i fem minuter, så ibland höll man sig tills rasten skulle komma istället.

Det var inget lätt jobb, man hade mer arga och näsvisa kunder än motsatsen, men huvudsaken för mig var att jag trivdes där, trots sina jobbiga motgångar.
Men det är nu, varför jag blev av med det schyssta jobbet. Jag blev smittad av en i gruppen, av en high five, en. Sjuk med feber och hals ont, vanligt eller hur? Så jag sjukanmälde mig. Men två dagar efter så kände jag att "jag vill inte vara hemma, jag vill visa att jag kan göra det här" så jag begav mig till arbetet trots ont i halsen och lite feber. Berättade så som det var, och fick stanna kvar om jag kände att det kunde gå bra. Men jag hade otur, jag fick en kund i telefonen som pratade och pratade och det höll på i en timma och fyrtiofem minuter. Min hals var jätte svullen och jag kände hur febern hade stigit under samtalet, så jag frågade om jag kunde åka hem och vila mig. "Ja, åk du hem om du inte klarar av det" så jag gjorde det. Dagen efter och ytterligare dagen efter den, så var jag fortfarande inte frisk. Sjukanmäld. Men nu fick jag mail från min arbetsgivare (som hyrt mig till kundtjänsten)
att jag behövde ett sjukintyg, för man får inte vara hemma mer än 5 dagar (något sådant, minns inte)
så jag ringde min vårdcentral, och dem kunde inte skriva ut något sjukintyg, för att jag inte ringde dagen då jag blev sjuk. Jag visste inte, men berättade min situation ändå. "Vi kan inte skriva ut sjukintyg, för oss är detta första dagen som du ringer oss" okej. Jag förstår, men min arbetsgivare kommer behöva ett sjukintyg på mig. "Ja, men jag är ledsen, vi kan inte göra det, du måste ha varit hemma ett par dagar under tiden du första gången ringer oss" mhm..jag förstår.

Sen nästa gång, hände ungefär likadan sak fast ännu mer frustrerande.
Jag fick en hemsk migrän på morgonen och att bara se ljuset stråla från fönstret var så starkt att jag ville spy. Magen krånglade, jag blev jätte dålig. Så jag sjukanmälde mig, ytterligare, och även skrev till min arbetsgivare att jag ska få min vårdcentral att hjälpa mig med sjukintyg. Jag ringde och frågade samma sak som förra gången, och jag fick som svar "Du kan smitta andra om du kommer hit med magsjuka, stanna hemma och återkom imorgon." vad i hela f.. dem betedde sig verkligen inte alls lämpligt mot mig då jag behövde det som mest, ett sjukintyg för att inte förlora jobbet!
Jag fortsatte ringa dem några dagar efteråt, då jag hade blivit lite bättre i både mage och huvud, och det var inte samma röst jag pratade med som sa "Tyvärr, du skulle ha varit här för att kunna göra ett sjukintyg" men hon jag pratade med. vad hon nu hette, sa att jag inte fick åka dit för jag kunde smitta andra!? Det var ett jädrans-helvete-satans krångel. Jag blev arg och besviken, min arbetsgivare beslutade att jag inte fick vara hos Tele2 mer, och även skulle avsluta min provanställning.

Åter igen, blev jag äckligt deprimerad, och nu utan arbete också. Min sambo blev nog mer besviken på mig än vad jag blev, och kändes som jag blev stämplad "kunde inte ens behålla ett jobb i ett år, eller ens 5 månader" jag sökte till andra ställen några veckor efter, inga svar tillbaka. Ingenting.
Sökte som lokalvårdare hos minst 7 olika företag "tyvärr, vi tar bara emot dem som har körkort"
toppen. Får leta vidare.

Efter jag blev av med jobbet, så har jag praktiserat. Men ännu en gång, praktikplatsen ville inte ha mig där och inte ge mig en chans till. Jag orkar inte. Jag är 24 år, och har bara haft två jobb i hela mitt liv, som jag bara fick behålla i två månader. TVÅ MÅNADER. Det är ju ingenting?!
Vad är det för fel på mig? Vad går snett? Min sjukdom? Tider? Vad??

Nu för tillfället känns det lite, men bara lite, ljusare för mig, då jag får vara på ett stort företag där jag kan utveckla min passion. Fotografera. Jag får i uppdrag att fotografera blommor, växter, tillbehör.
Det är min lyckobubbel-zon. Vet inte hur länge det kommer vara så, så jag vill ta vara på det medans jag kan. Jag kanske till och med får lära mig nya saker, som kan leda till anställning i framtiden, kanske inte hos just dem men något annat stort företag. Vem vet. Jag hoppas på att det blir bättre för mig, helst snart. För jag har rasat samman inombords.

Och nu till att få veta att jag måste leta nytt boende, alternativt flytta in i en litet rum (mitt rum jag hade som baby typ) i min pappas hus. Alla möbler jag äger och har kommer hamna i ett förråd.
Hoppas, hoppas att jag kan få hitta en lägenhet snart.. jag blir bara konstant nekad.
Se där, nekad igen. Två gånger idag. (det dyker upp siffran två väldigt mycket, slump?)

Jag ger inte upp, men man börjar ju tappa aptiten på att fortsätta söka hos dem.

Kommentarer